En vecka med både glädje och oro. Olle Wallin tog en av sina finaste segrar i år, men tvingades bara några dagar senare bryta en match på grund av skada med Stockholm Open runt hörnet. Samtidigt är Leo Borg tillbaka på banan och Elias Ymer fick möta samma motståndare för andra veckan i rad.

Challenger Jinan, Kina

Elias Ymer — Mattia Bellucci 3-6, 1-6

För andra veckan i rad var det Mattia Bellucci som stod för motståndet för Elias. Den här gången blev det långt ifrån lika jämnt, och det blev en klar förlust i två raka set. Det vore bra om han fick en lite snällare lottning nästa vecka, så att han kan vinna några matcher och hitta självförtroendet inför Stockholm Open.

Challenger Braga, Portugal

1/16-final: Olle Wallin — Marco Cecchinato 7-6(4), 6-0
Åttondelsfinal: Olle Wallin — Lukas Neumayer 2-6, 2-6

I förra veckans inlägg skrev jag att Olle Wallin nått en nivå där han stabilt kvalar in till challengers och vinner några matcher i huvudlottningarna. Det fortsatte han med i Braga, där han efter kvalet besegrade tidigare Roland Garros-semifinalisten Marco Cecchinato i två raka set. Imponerande, och en seger som återigen visar att Olle hör hemma på den här nivån.

I andra omgången blev det en ganska klar förlust mot Lukas Neumayer, som helt enkelt är en bättre spelare än Olle just nu. Neumayer har i flera år varit en stabil topp 200-spelare, vilket Olle inte är än.

Challenger Maia, Portugal

Kval: Olle Wallin — Michael Vrbensky 3-4 uppg.

I fredags fortsatte Olle i Portugal, nu i inomhusgrustävlingen i Maia. Han har begränsad erfarenhet av grus inomhus, men jag tror att det passar honom bra med hans serve och tyngd i slagen. Tyvärr fick vi inte se det den här veckan, eftersom han tvingades ge upp på grund av skada vid 3-4 i första set.

Han såg rätt frustrerad ut efter att han gett upp, och det skulle inte förvåna mig om han blir borta ett par veckor. Kan Stockholm Open till och med vara i fara?

ITF M15 Monastir, Tunisien

Leo Borg — Adan Freire Da Silva 6-4, 4-6, 6-4

Seger i tre set för Leo Borg i hans första match sedan skadan i Kina för knappt en månad sedan. Som andraseedad spelar han igen på torsdag, och även den matchen ser överkomlig ut, mot antingen spanskt eller monegaskiskt motstånd.

Max Dahlin vann i helgen sin allra första titel som senior, och därmed har vi en svensk titel på touren för andra veckan i rad. Det är inte varje dag man får skriva om svenska titlar back-to-back, men så är det i alla fall. Med all respekt för Arvid Nordquist känns ändå Dahlins titel betydligt mer kittlande för framtiden. Vi tar en titt på hur vägen dit såg ut.

ITF M15, Ann Arbor, USA

1/16-final: Max Dahlin — Vignesh Gigieni 6-1, 6-2
Åttondelsfinal: Max Dahlin — Alexander Bernard 7-5, 7-6
Kvartsfinal: Max Dahlin — Damir Zhalgasbay 6-1 uppg.
Semifinal: Max Dahlin — Naoto Tomizawa 6-2, 6-3
Final: Max Dahlin — Oliver Bonding 6-4, 6-4

Som ni ser var Max rätt överlägsen och släppte inte ett enda set under hela turneringen. Kan det bero på att den spelades på hans college, alltså på hemmaplan? Eller beror det helt enkelt på att han är en extremt spännande spelare som egentligen är för bra för den här typen av ITF-tävlingar? Kanske lite av båda, men med en klar övervikt åt det sistnämnda.

Om tanken är att komma hem till Sverige i november och spela Stockholm Open är det här en riktigt bra självförtroendeboost inför det.

ITF M15, Ann Arbor, USA

Kvartsfinal: John Hallquist Lithén — Naoto Tomizawa 6-7, 7-6, 2-6

John var faktiskt förstaseedad i samma tävling som Max vann, och vi var nära att få ett svenskmöte i semifinalen. Men i kvartsfinalen föll John mot japanen Tomizawa i tre set, samma Tomizawa som Max sedan slog i semifinalen.

Challenger Braga, Portugal

Kvalrunda 1: Olle Wallin — Pedro Rodenas 1-6, 6-2, 7-5
Kvalfinal: Olle Wallin — Tiago Cacao 7-5, 7-6
1/16-final: Olle Wallin — Marco Cecchinato (7/10)

Olle fortsätter att spela challengers på europeiskt grus, vilket är helt rätt schemaläggning eftersom det är där han spelar som allra bäst. Han har nu nått en nivå där han stabilt kvalar in till challengers och vinner några matcher i huvudlottningarna. Fortsätter han så kan han säkert ta sig längre upp under topp 400 nästa år, och kanske till och med närma sig plats 300.

Hur har han spelat i kvalet då? Resultatmässigt har det varit en berg- och dalbana. I första omgången förlorade han första set med 1-6, innan han kom igång, tog fem raka game i början av andra set och till slut vann med 7-5 i avgörande.

I kvalfinalen stod Olle för en smått osannolik vändning i första set. Från 0-5 och 15-40 i underläge vann han sju raka game och tog setet med 7-5. Sådana vändningar ser vi bara ett fåtal gånger under en hel säsong, alla spelare inräknade. Även i andra set hamnade han i underläge, 1-4, men efter att ha räddat fyra setbollar vid 4-5 kunde han ta hem setet i tiebreak.

Imorgon spelar Olle första omgången i huvudturneringen mot Marco Cecchinato. Italienaren är såklart långt ifrån sin bästa nivå, men är fortfarande en spelare som går in som relativt klar favorit. Just nu står svensken i runt 2,7 gånger pengarna.

ATP 1000 Shanghai, Kina

Kval: Elias Ymer — Mattia Bellucci 6-4, 5-7, 6-7

Elias Ymer försökte igår kvala in till mastersturneringen i Shanghai och gick in som rejäl underdog mot Bellucci. Han stod i hela 6 gånger pengarna, vilket för mig var ett extremt felaktigt odds. Bellucci är egentligen inte särskilt bra, och framförallt väldigt ojämn.

Elias tog första set och var med bra i både andra och tredje, där han bland annat hade breakchans till 3-2 i andra set. Hade han tagit den hade han säkert vunnit matchen. Trots förlusten var det en stark insats av Elias, men tyvärr är det andra matchen i rad som han faller i avgörande set när han är på väg att skrälla mot bättre motstånd.

I veckans summering tittar vi på Falun, där en stor del av svensk tennis var samlad på hemmaplan, men också på svenskarna som valde att spela på annat håll. Finalen i Falun spelades igår och där fanns ingen svensk med. Det var tyvärr inte särskilt oväntat, eftersom Karl Friberg som åttondeseedad var den enda seedade svensken i startfältet.

ITF, Baku, Azerbajdzjan

Kvartsfinal: Arvid Nordquist — Millen Hurrion 6-4, 7-5
Semifinal: Arvid Nordquist — Dmitry Dolzhenkov 6-2, 6-3
Final: Arvid Nordquist — Digvijay Singh (start kl 12 idag)

Vi börjar faktiskt utanför Sverige, eftersom vi har en svensk som idag spelar final i Baku. Kaffe-Arvid spelar om årets, och karriärens, andra ITF-titel. Efter flera starka insatser har han inte tappat ett enda set på vägen till finalen, och han går in som favorit mot indiern Digvijay Singh. Har man inget bättre för sig går matchen att se på itftennis.com.

ITF M15, Columbia, USA

Åttondelsfinal: John Hallquist Lithén — Charlie Swaine 2-6, 4-6

John gjorde sin första turnering sedan titeln i Polen, men det här är nog ingen vecka han tar med sig. Att som förstaseedad få åka hem redan i andra omgången var klart mindre än vad han hade hoppats på och förväntat sig.

ITF M25, Falun, Sverige

Omgång 1: Karl Friberg — Nikola Slavic 7-6(3), 6-3
Åttondelsfinal: Karl Friberg — William Rejchtman Vinciguerra 7-5, 7-6(6)
Kvartsfinal: Karl Friberg — Henry Bernet 2-6, 6-7(5)

Över till Falun, och vi börjar med Karl Friberg, den svensk som totalt sett har högst grundnivå av de som var på plats. Jag var tveksam inför veckan, eftersom han bara någon dag tidigare kom hem från Davis Cup-mötet i Taipei och rimligen var både sliten och jetlaggad. Men han visade vägen och vann i två raka set mot både Slavic och Vinciguerra. Prestigesegrar som visar att han förtjänar att vara en av de tre spelare som får wildcard till årets Stockholm Open.

I kvartsfinalen tog det stopp mot 19-årige stortalangen Henry Bernet, rankad strax innanför topp 500. Bernet gick sedan hela vägen och vann turneringen, och han är en av de spelare jag tror kommer att klättra rejält under 2027. Om han om ett år ligger någonstans runt topp 100 till 150 skulle det inte förvåna mig. Mot en sådan spelare är det inte konstigt att det blir förlust 2-0 i set veckan efter Davis Cup.

ITF M25, Falun, Sverige

Åttondelsfinal: Lucas Renard — Thijs Boogaard 6-4, 7-6(4)

Det här var matchen som stack ut allra mest i veckan, med ett närmast surrealistiskt resultat. Renard stod inför matchen i 10.50(!) gånger pengarna mot 18-årige Thijs Boogaard, som precis som Bernet troligen kommer att klättra ordentligt på rankingen under 2027. Boogaard har haft ett år med både toppar och dalar. Han har blivit rejält överkörd i vissa matcher, men i somras stod han upp riktigt bra mot Daniil Medvedev och förlorade först med 7-6 i avgörande set. Oavsett vilken nivå han höll i Falun är det en enorm skalp för Lucas.

ITF M25, Falun, Sverige

Omgång 1: William Rejchtman Vinciguerra — Jan Simonsson 6-3, 4-6, 6-4
Åttondelsfinal: William Rejchtman Vinciguerra — Karl Friberg 5-7, 6-7(6)

William fortsätter att ha det tufft mot svenskt motstånd, men redde ändå ut första rundan mot Jan Simonsson i tre set. Att Karl Friberg sedan skulle bli ett nummer för stort var ganska väntat med tanke på hur William sett ut i år. Jag hade förväntningar på honom inför säsongen, och dem har han hittills tyvärr inte levt upp till. Beteendet han visar upp i vissa matcher ställer också en del frågetecken.

Tittar vi på årsrankingen ser vi att ingen svensk ligger topp 200 just nu. Dystert, såklart. I den vanliga rankingen ligger Elias fortfarande innanför som 191:a, men en del av de poängen är från slutet av förra året. Elias avslutade 2025 med en rad matchvinster i Asien, och det är precis vad han behöver göra igen i år. Då kan han ta sig tillbaka in bland topp 200 på riktigt och säkra sin plats i Grand Slam-kvalen 2027, och samtidigt komma in i de challengerturneringar och ATP-kval han vill spela i början av nästa år.

Vi hoppar över ingressen idag och går rakt in i challengersmeten, där Elias Ymer huserade förra veckan. Elias fortsätter som bekant att nobba Davis Cup-laget, och förra veckan gjorde han det i Kina.

Challenger 75, Guangzhou, Kina

Åttondelsfinal: Elias Ymer — Luca Castelnuovo 7-6(6), 6-4
Kvartsfinal: Elias Ymer — Marat Sharipov 6-7(4), 3-6

Efter vinsten mot dubbelpartnern Semen Pankin fortsatte Elias på vinnarspåret när han slog Castelnuovo i två raka set. Det som stack ut var serven: hög förstaserveprocent och mycket vunna poäng bakom både första och andra boll. Han blev bara bruten en gång i matchen och spelade stabilt till sig en rättvis seger.

I kvarten blev det förlust mot Sharipov, som spelat bra flera veckor i rad och till och med gick hela vägen och vann turneringen. En sur förlust för Elias, som mycket väl kunde ha tagit sig långt med tanke på att lottningen därifrån var klart överkomlig. Elias höll kvar vid en bra förstaserveprocent och fick helt okej utdelning bakom den, men var alldeles för svag bakom andraserven. Jag tror att det är en kombination av passiviteten som ofta dyker upp när han inte får tydligt övertag i duellerna, och att han helt enkelt mötte en spelare i toppform som gjorde det bra.

ITF M25, Guiyang, Kina

Omgång 1: Leo Borg — Oh Chan Yeong 6-4, 6-1
Åttondelsfinal: Leo Borg — Maxim Shin 7-5, 7-5
Kvartsfinal: Leo Borg — Yun Seong Chung 6-3, 3-6 uppg.

Leo Borg flyttade matchandet från Bali till Kina och höjde prisnivån till M25. Han gick dessutom in som förstaseedad. Efter två vinster mot spelare han på pappret ska slå tvingades han ge upp inför avgörande set mot koreanen Yun Seong Chung. Om det beror på en skada har jag inga uppgifter om, och huruvida det påverkar hans chans till ett wildcard till Stockholm Open återstår att se.

Omgång 1: W. Rejchtman Vinciguerra — Sacha Grandvincent 6-3, 6-7(8), 6-3
Omgång 2: W. Rejchtman Vinciguerra — Aidan McHugh 7-6(4), 3-6, 6-7(3)

William tog sig förbi första omgången men föll i den andra. Utifrån resultatet måste det ha varit en stark insats, för Aidan McHugh är en väldigt kompetent spelare på den här nivån. William hade dessutom 5-3 i tredje set men tappade serven till 5-5. Det hade kunnat bli en enormt stark seger.

Jag vill också slå ett slag för ITF-turneringen i Falun den här veckan, som bjuder på många svenska matcher. I andra omgången, troligtvis imorgon, ser jag särskilt fram emot mötet mellan Vinciguerra och Friberg, som kan bli intressant. Matcherna går att se på matchi.se

I helgen spelade Sverige Davis Cup för första gången sedan förlusten mot toppnationen Tjeckien i februari. Den här gången väntade klart svagare motstånd i form av Taipei, även om de på pappret ändå har bättre spelare än oss, åtminstone på singelsidan. Vid vinst hade vårt herrlag haft chansen att flyttas upp till den högsta divisionen. Nu blir det istället en playoff-match i februari, där det krävs seger för att hålla sig kvar i andradivisionen.

Det här var truppen Sverige tog med sig till bortamatchen i Taipei:

Singel
Olle Wallin, 24 år, Fair Play TK (ATP 408)
Karl Friberg, 27 år, Solna TK (ATP 821)
Max Dahlin, 20 år, GLTK (ATP 896)

Dubbel
André Göransson, 32 år, Fair Play TK (ATP 31)
Erik Grevelius, 26 år, KLTK (ATP 122)

Vi går igenom det match för match.

Match 1: Olle Wallin — Yu Hsu 3-6, 6-2, 7-5

En imponerande vinst av Olle mot Hsu (ATP 297), samma spelare som för ett par veckor sedan slog Elias Ymer i den där matchen i Kina som Ymer tvingades bryta på grund av illamående. Olle var i underläge 0-3 i avgörande set, men efter fyra raka game var han tillbaka och kunde till slut slå in matchbollen till 7-5. Därmed gick Sverige upp till 1-0 i matcher.

Det som gör segern extra imponerande är att Olle i princip hela sommaren spelat på grus, som också är hans bästa underlag. Att ställa om till att möta hardcourtspecialister från Taipei inomhus är verkligen ingen lätt uppgift.

Match 2: Karl Friberg — Chun Hsin Tseng 3-6, 0-6

Tseng (ATP 208) trivs precis som Olle bäst på hardcourt, och har de senaste veckorna fått in några turneringar på underlaget och skött sig godkänt. Som junior var Tseng rankad i den absoluta toppen med junior-Grand Slam-titlar i både Roland Garros och Wimbledon 2018, där han slog spelare som Baez och Draper. Man sticker knappast ut hakan om man säger att hans seniorkarriär, åtminstone än så länge, inte nått samma nivå som de där finalisterna gjort.

Även om hardcourt inte är Tsengs bästa underlag var han såklart favorit mot Friberg, som ändå hittat tillbaka till en någorlunda form i år och rättvist spelat sig till en plats i truppen. Jag trodde på förhand att Karl skulle ha något att sätta emot, men där hade jag fel. Det var klasskillnad.

Efter första dagen var ställningen 1-1 i matcher.

Match 3 (dubbel): André Göransson / Erik Grevelius — Ray Ho / Yu Hsu 6-4, 7-5

Dubbeln känns nästan alltid som måstematchen för svensk del, eftersom vi sällan är favoriter i singelmatcherna. Här var svenskarna favoriter på förhand och gjorde det de skulle. Vinst i två raka set och svensk ledning med 2-1 i matcher.

Match 4: Olle Wallin — Chun Hsin Tseng 1-6, 4-6

Med två matcher kvar krävdes en seger till, och i båda gick svensken in som kanske 35/65-underdog. Den första var Wallin mot Tseng, men Tseng blev för tuff även den här gången, och därmed var vi inne i en avgörande femtematch.

Match 5: Max Dahlin — Tung Lin Wu 4-6, 4-6

Max Dahlin spelade, vad jag förstått det, inte den första matchen på grund av någon slags känning. Jag vågar inte svära på det, men för mig är det den enda rimliga förklaringen till att han inte skulle spela båda matcherna. Efter att ha inlett utmärkt och tagit en tidig 4-0-ledning föll Max ihop. Wu (ATP 350) vann sex raka game och kunde därefter komfortabelt ta även andra set med 6-4. Kollapsen i första set antyder kanske att det låg något i skadekänningarna under veckan, men det är bara spekulationer.

Max gjorde för övrigt sin debut i Davis Cup-laget. Utifrån vad han visat på college det senaste året, och vad han gjorde på gruset i somras, är jag helt övertygad om att det blir många fler framträdanden i landslaget. Han är i särklass yngst av våra spelare, och jag tror att han inom ett år stabiliserar sig på challengertouren, tar sig mot topp 200 och därifrån förhoppningsvis klättrar vidare mot Grand Slam-kval i en inte alltför avlägsen framtid.

Förlust blev det alltså, 2-3 i matcher. Numera är det väl sekundärt hur det går i Davis Cup, och även om en förlust i februari skulle betyda att Sverige åker ur andradivisionen, tycker jag ändå att det är kul att vi under sommaren fått se svenska spelare ta kliv framåt på challengertouren. Något vi inte riktigt sett sedan Ymer-bröderna slog igenom på allvar för tio år sedan.

Äntligen. US Open är över och vi kan gå tillbaka till den riktiga tennisen, alltså future- och challengertouren. Jag vet att jag skönmålar, men det finns något speciellt med att följa spelare rankade allt från topp 100 till bortåt 800 som slåss på obskyra banor i Indonesien, Tunisien eller Kazakstan för att få månaden att gå ihop. Det är där sporten känns som mest på liv och död, och där en enda vecka kan vända en hel karriär. Missförstå mig inte, jag uppskattar ATP och Grand Slam minst lika mycket, men kontrasten mellan de två är uppfriskande. Lite som att i fotbollen älska både en Champions League-kväll på Anfield och en Svenska Cupen-match i snön i Umeå.

Challenger 75, Guangzhou, Kina
Elias Ymer — Semen Pankin 5-7, 7-5, 6-3

Elias fortsätter sin Asian swing, och efter två raka förluster i första omgången kom nu en välbehövlig seger, även om den satt långt inne. Kul detalj: Elias och Pankin spelade faktiskt dubbel tillsammans i Shanghai förra veckan, men den här veckan möttes de som motståndare. Det hör verkligen till ovanligheterna att Elias spelar dubbel, så det var lite oväntat, men samtidigt förståeligt när man ändå är på plats i Kina och inte vunnit många matcher på sistone.

Elias andra omgång spelas på onsdag, även där som favorit. Motståndet blir Omar Jasika (ATP 408) eller Luca Castelnuovo (ATP 461). Vid vinst kan han klättra ytterligare några platser innanför topp 200.

ITF M25, Plaisir, Frankrike
Kvartsfinal: Nikola Slavic — Sebastian Dominko 6-7(3), 2-6

Nikola gör det rätt okej i Frankrike och når kvartsfinal. Han vinner två matcher där han var favorit, båda stabilt i två raka set. I kvartsfinalen blev det för tufft, men han hade sina lägen, bland annat två raka breakbollar för 6-5 i första set.

Challenger 100, Rennes, kval
Nikola Slavic — Karl Polling 7-6(5), 6-7(8), 7-6(5)
Nikola Slavic — Yanis Ghazouani Durand 6-4, 3-6, 2-6

I år har Nikola nästan bara spelat på ITF-touren, bortsett från wildcardet till Swedish Open-kvalet. Så att kvala in i en challenger är ett steg upp från hans vanliga nivå. Nikolas spel kommer bäst till sin rätt på hardcourt inomhus, så förhållandena i Rennes passade honom. Vinsten i första kvalomgången mot cirka 450-rankade amerikanen Karl Polling kan mycket väl vara hans bästa i karriären.

Även i kvalfinalen mötte han en spelare han på pappret var underdog mot. Nikola tog första set men det räckte inte hela vägen. Resultaten i Rennes, tillsammans med matcherna veckan innan, visar ändå att han verkligen kommit igång den här inomhussäsongen. Det stärker hans chanser till ett av wildcarden till Stockholm Open i höst.

ITF M25, Plaisir, Frankrike
Karl Friberg — Alex Knaff 6-2, 6-4
Karl Friberg — Samir Banerjee 3-6, 4-6

Precis som Slavic spelade Friberg i Plaisir. Han vann en match, en rätt bra seger på pappret mot Alex Knaff. I andra omgången var Samir Banerjee för tuff, en spelare som gjorde en imponerande turnering och tog sig hela vägen till final.

Karl spelar också sin bästa tennis inomhus på hardcourt, så förhoppningsvis kan han hålla sig skadefri och få in fler tävlingar under hösten. Gör han det och visar upp ett bra spel tycker jag absolut att han är en kandidat till ett wildcard till Stockholm Open, möjligen till och med till huvudturneringen.

ITF M15, Bali, Indonesien
Leo Borg — Jake Dembo 7-5, 7-6(5)
Leo Borg — Alexander Chang 3-6, 4-6

För andra veckan i rad spelade Leo på Bali, och för andra veckan i rad som tredjeseedad. Till skillnad från förra veckan blev det bara en seger. Redan i andra omgången kom förlusten mot Alexander Chang i två raka set, samma Chang som Leo besegrade i två raka veckan innan.

Och ett tillägg: följ mig gärna på Twitter, där jag försöker rapportera så mycket jag kan om våra svenskar ute på touren, i ett kortare och färskare format: @SweTennisWeekly

Sedan jag skrev om Elias Ymers chanser att kvala in till US Open har det varit tyst här. Inte för att det inte hänt något, utan dels för att jag varit lite på semester, och dels för att jag varit "upptagen" med att följa US Open själv. En upplaga som jag tyckte var riktigt intressant med många spännande matcher, trots att Sinner saknades och att Alcaraz åkte ut i morse. Men nog om det. Här handlar det som vanligt inte om världseliten och Grand Slam-titlarna, utan om den andra sidan av sporten, där de dödliga spelarna kämpar på future- och challengertouren. Det är ju där svensk tennis numera oftast huserar.

ITF M15, Szczawno, Polen
Semifinal: John Hallquist Lithén — Pawel Juszczak 6-2, 6-0
Final: John Hallquist Lithén — Linus Lagerbohm 6-4, 6-4

För ovanlighetens skull börjar jag inte med Elias Ymer eller Olle Wallin idag. John förtjänar att nämnas först efter sin turneringsseger i Polen, vilket om jag gjort min research rätt är hans första titel på futuretouren. I finalen slog han den finske 18-årige talangen Linus Lagerbohm, som säkert har en fin karriär framför sig med finska, och nordiska, mått mätt.

I och med segern nådde John sin högsta ranking hittills i karriären, vilket så klart är kul för honom. Jag har svårt att se honom bli en stabil topp 400/500-spelare på sikt, men det är kul att han visat fin form de senaste veckorna.

Challenger 75, Shanghai, Kina
Elias Ymer — Yu Hsu 6-7(4), 5-5 ret.

Ni har säkert sett klippet, eller åtminstone hört om hur Elias föll ihop mot Hsu i Shanghai. Att bli dålig i magen och inte känna sig hundra är inte konstigt när man precis kommit till Kina. Tur i oturen är väl att det inte handlade om en skada.

Challenger 100, Shanghai, Kina
Elias Ymer — Pavel Kotov 6-3, 3-6, 6-7(9)

För andra veckan i rad spelade Elias i Shanghai. Även här blev det förlust i första omgången, men den här finns det desto mer att säga om, eftersom det för mig i stora drag är en väldigt typisk Elias Ymer-match. Han spelar bra, har fina grundslag för det mesta, men har en tendens att bli för passiv i viktiga lägen, hamna långt bak i banan och får då sällan med sig tiebreaken eller tar hand om sina chanser. Och chanser saknades verkligen inte. Vid 6-5 i avgörande hade Elias 0-40 på Kotovs serve. Det ska sägas att Kotov servade bra på matchbollarna och det fanns inte jättemycket Elias kunde göra där, men han fick fler chanser i gamet, och även i tiebreaket hade han ett par matchbollar. Totalt blev det sju missade matchbollar.

Jag vill återkomma till den där passiviteten som Elias gång på gång visar upp. Jag tror att den till viss del är mental, att han inte känner hundraprocentigt självförtroende och därför inte vågar spela aggressivt när matcherna står och väger. Det andra är att han väldigt ofta har problem med sin förstaserveprocent. Jag har tjatat om det förut, men i den här matchen blir det konkret i skillnaden mellan set ett och två. I första set satte Elias 70% av sina förstaservar, ungefär där man vill ligga för att balansera risk och säkerhet. Det setet vinner han 6-3 och spelar riktigt bra. I andra set sjunker den till 47%, vilket är otroligt lågt. Elias blir passiv och förlorar 3-6. Det här måste vara något hans tränare påpekat, annars blir jag väldigt förvånad, och irriterad, eftersom det för mig är det han borde fokusera allra mest på. Skulle han få upp serven till stabilt 65-75% har han verkligen spelet att ta sig tillbaka mot topp 150 i världen.

Challenger 100, Tulln, Österrike
Kval: Olle Wallin — Matthias Ujvary 7-5, 6-2
Kval: Olle Wallin — Norbert Gombos 7-6(4), 6-4
1/16: Olle Wallin — Zdenek Kolar 3-6, 5-7

Olle kvalar in på ett imponerande sätt, framförallt är jag imponerad över segern mot Gombos som tidigare varit topp 100-rankad och fortfarande spelar på en rätt bra nivå. Kvalspelet måste också ha imponerat på marknaden, eftersom han i huvudturneringen gick in som oddsfavorit mot tredjeseedade och 175-rankade Zdenek Kolar. Det förvånade mig, och kanske var det inte så konstigt att det gjorde det, för Olle förlorade i två raka set.

Det som däremot oroade var att Olle tog en medical timeout, för vad jag tror var armbågen. Det gjorde han även för någon månad sedan, vilket gjorde att han missade kvalet till Båstad. Jag håller tummarna för att det inte håller honom borta från banan, men om han inte finns med i nästa veckas sammanfattning är det troligtvis på grund av armbågen.

Det ska också sägas att Olle veckan innan kvalade in i en challenger i Italien, så han fortsätter spela mycket matcher och många tävlingar. Med de resultaten balanserar han fortsatt runt topp 400-strecket, precis som under samma period förra året.

Vi har många spelare som spelar på futuretouren och vinner någon enstaka match. Men eftersom jag varit slarvig med att uppdatera här varje vecka, något jag nu ska bli bättre på, håller jag mig till de som faktiskt åstadkommit något slags resultat. Så avslutningsvis, Leo Borg.

Leo spelade förra veckan en ITF på Bali, möjligen kombinerat med lite semester, och tog sig till semifinal. Han var tredjeseedad så han höll sin lottning, vilket ändå får ses som godkänt. Även den här veckan spelar Leo en ITF på Bali, återigen som tredjeseedad. Skulle han hålla ranking och nå semifinal blir det tredje tävlingen i rad med minst en semifinal. Leo börjar hitta lite bättre form efter en svag vår och sommar.

Som sagt hinner vi inte avhandla varje svensk insats sedan förra inlägget, det hade blivit alldeles för långt. Redan i slutet av den här veckan kommer en ny summering, där vi bland annat ser hur det gick för Leo på Bali och hur de andra svenskarna klarat sig, även de på futuretouren.

Och ett tillägg: följ mig gärna på Twitter, där jag försöker rapportera så mycket jag kan om våra svenskar ute på touren, i ett kortare och färskare format: @SweTennisWeekly

Igår började kvalet till US Open, och som så många gånger förr är Elias Ymer den enda svensken i lottningen. Vi tar en titt på hans del av lottningen och ser hur chanserna ser ut för att ta sig in i huvudturneringen.

Det blev igår kväll bästa möjliga start för Elias som vann i två raka set mot uruguayanen Franco Roncadelli. Efter att ha varit den bättre spelaren under första set började Elias lite svajigare i andra, där han blev passiv och hamnade rätt så långt bak. Roncadelli hade ett par möjligheter att bryta Elias serve, men vid 3-3 i andra set kom breaket lite från ingenstans och därifrån var matchen i princip avgjord.

Elias hade bra tålamod under matchen men blev som sagt under vissa perioder något passiv, vilket kan bero på att han missade väldigt många förstaservar. Under 50% är inte godkänt, så om han ska ta sig vidare genom kvalet krävs en rejäl höjning av förstaserveprocenten.

Imorgon spelar Elias andra omgången mot Christian Garin, som igår vann med 7-6 i avgörande set mot wildcardet Spencer Johnson. Enligt oddsen står Elias just nu som knapp favorit mot Garin. Garin är såklart en bättre spelare än Elias, men det här är första turneringen han gör sedan Franska Öppna i maj, så hans form är något oklar. Att Elias skulle stå som favorit trodde jag dock inte, nivåskillnaden borde vara lite för stor för att Garins matchovana ska göra Elias till favorit.

Vad tror jag om matchbilden då? Jag tror att det kan bli ganska många långa dueller, vilket möjligen skulle passa Garin som är en väldigt noggrann spelare. Elias chans blir i så fall att försöka ta initiativet i duellerna, något jag generellt tycker att han borde göra oftare. Han har en väldigt bra träff när han får med sig kroppen framåt och inte blir för passiv. En nyckel för att kunna ta initiativet blir återigen att få in klart fler förstaservar än vad han gjorde mot Roncadelli, annars blir det nog lite för tufft. Men helt klart finns det en god chans för Elias att ta sig till kvalfinal, där i så fall Toby Samuel eller Billy Harris väntar.

För andra veckan i rad hade vi en future på svensk mark, den här gången på gruset i Båstad. I princip samma startfält som i Malmö förra veckan, men resultaten skilde sig rejält. Framförallt uteblev den svenska segern. Leo Borg förlorade finalen mot tysken Niklas Guttau med 6-4, 2-6, 3-6. Precis som förra veckan har jag plockat fram några av de mest intressanta resultaten från tävlingen.

Leo Borg — Karl Friberg 6-0, 6-3

En match mellan förstaseedade Leo Borg och Malmövinnaren Karl Friberg, och det här var nog det resultat som förvånade mig allra mest. Friberg, som i princip krossade allt motstånd i Malmö, var för mig given favorit och kanske till och med favorit att ta hem hela turneringen. Karl har haft mycket skador och det kan mycket väl vara förklaringen till att han föll ihop så totalt mot Leo. Samtidigt ska man inte ta något ifrån Leo. Efter fem raka förluster mot motstånd han borde slå verkar han ha hittat formen igen. Kanske var det vinsten i första omgången mot Lucas Renard som gav tillbaka lite självförtroende.

Leo Borg — John Hallquist Lithén 6-3, 7-5

Efter segern mot Friberg vann Leo även mot tysken Stefan Siefert innan han ställdes mot John Hallquist Lithén i semifinalen. John stod för en stark insats för andra veckan i rad och var för mig favorit inför matchen. Men Leos form var på uppåtgående och han vann i två raka set. Ännu en stark insats.

Jan Simonsson — William Rejchtman Vinciguerra 6-3, 5-7, 6-2
Jan Simonsson — Jonathan Mridha 1-6, 7-5, 6-1

Jan Simonsson var den spelare som för mig stack ut allra mest, vid sidan av Leo. Jan tog sig hela vägen till semifinal, och vinsterna mot både William och Jonathan var mycket imponerande. Han har en väldigt fin serve och känns stark mentalt, vilket krävs om man ska slå landsmän som rejäl underdog.

Även Kevin Edengren förtjänar att nämnas. Han tog sig till kvartsfinal och föll mot turneringssegraren Niklas Guttau i tre set. En bra vecka även för honom.

Challenger Kingston, Jamaica
Elias Ymer — Paul Jubb 6-4, 6-4
Elias Ymer — Danil Glinka 4-6, 3-6

Sista veckan innan US Open-kvalet spelade Elias på hardcourten i Jamaica, viktigt för honom att få med sig matcher på underlaget inför New York. Stabilt att slå Jubb i två raka, en spelare som ändå håller en stabil challengernivå även om han haft ett lite sämre år. Danil Glinka har spelat bra de senaste veckorna och vann relativt komfortabelt. Återstår att se hur Elias form ser ut i New York i veckan.

Challenger Sion, Schweiz
Max Dahlin — Tommaso Compagnucci 5-7, 3-6

Max gjorde sin första match sedan semifinalen i Tyskland i början av augusti. Det blev förlust direkt, i en match där han fick det väldigt tufft så fort bollen var i spel. Max serve är bra, men i spelet var Tommaso alldeles för vass den här gången.

I Malmö var i princip hela svensk tennis samlad, bortsett från Elias Ymer, Olle Wallin och Max Dahlin samt några enstaka som valde Turku i Finland istället. Så vilka är egentligen de bästa svenskarna bakom våra tre främsta?

Rankingmässigt var Leo Borg, John Hallquist Lithén, William Rejchtman Vinciguerra och Nikola Slavic närmast bakom av de som deltog. Men ingen av dem drog det längsta strået. Istället var det Karl Friberg som tog titeln, vilket egentligen inte är någon skräll. Karl har högst nivå av alla deltagande spelare och nådde för ett par år sedan en ranking runt 350 i världen, innan skador höll tillbaka honom. Möjligen kan den här veckan ha tänt lite hopp igen, och kanske till och med öppnat dörren till en plats i svenska Davis Cup-laget. Som grädde på moset vann han även dubbeln tillsammans med Vinciguerra.

Leo Borg — Kevin Edengren 3-6, 6-4, 2-6

Leo Borg spelade också, och hans form blir bara sämre. Nu är det fem raka förluster, där han enligt marknaden dessutom varit favorit i varenda en. I Malmö blev det förlust mot Kevin Edengren i tre set. Skulle Leo trots det få en plats i Davis Cup-truppen eller ett wildcard till Stockholm Open, då undrar jag verkligen vad man håller på med.

Victor Ryden — William Rejchtman Vinciguerra 6-1, 4-6, 6-4

Ett resultat som stack ut var att Vinciguerra förlorade mot ett år yngre Victor Ryden. Victor har vunnit en del matcher på ITF-nivå i sommar, men det här är ändå hans största seger så här långt.

I övrigt nådde John Hallquist Lithén final och Nikola Slavic semifinal, två fina veckor.

Men det som imponerade mest på mig, vid sidan av Fribergs titel, var Didrik Liljekvist. Didrik lade av med tennisen i relativt ung ålder och tillbringade flera år på college i USA som golfspelare. Att därifrån komma tillbaka och pressa Slavic till tre set i kvartsfinalen är enormt imponerande och säger en del om vilken talang han bär på. Det ska bli riktigt spännande att se hur högt han kan nå.

Challenger Lexington, USA
Elias Ymer — Federico Cina 3-6, 5-7

Elias inledde månaden med en challenger i Lexington och åkte ut direkt mot 19-årige Federico Cina i två raka set. Precis som i så många matcher under våren och sommaren fick han med sig ett tidigt break i andra set, men lyckades ändå inte hålla i det.

Elias form är just nu ett stort frågetecken, vilket är tråkigt. Han inledde året starkt och spelade fin tennis under hardcourtsäsongen, men sedan skadan i mars har det aldrig riktigt lossnat igen. Ikväll väntar en ny challenger, den här gången mot Paul Jubb i Jamaica. Oddsen är 50/50, men jag vill ändå tro på en Elias-seger.

Challenger Kingston, Jamaica
Elias Ymer — Paul Jubb

Challenger Mazowiecki, Polen
Olle Wallin — Andrea Guerrieri 1-6, 4-6

Challenger Hamburg, Tyskland
Olle Wallin — Christopher Papa 6-2, 1-6, 7-5 (kval)
Olle Wallin — Niklas Guttau 6-2, 7-5 (kval)
Olle Wallin — Carlos Taberner 7-5, 2-6, 3-6

Olle Wallin fortsätter att spela och vinna matcher på challengertouren. Däremot höjer jag ett ögonbryn åt planeringen. Challengern i Polen spelades på hardcourt, och att välja den framför fortsatt grusspel, som är hans absolut bästa underlag, känns märkligt. Väl tillbaka på gruset i Hamburg var han direkt på vinnarspåret igen och riktigt nära att slå den ojämna och skadedrabbade tidigare topp 100-spelaren Carlos Taberner.

Challenger Sion, Schweiz
Max Dahlin — Tommaso Compagnucci

Efter succén med semifinalen i Bonn är Max i gång igen redan i dag. 358-rankade italienaren Tommaso Compagnucci står för motståndet i Schweiz, och att Max går in som relativt klar oddsfavorit säger en hel del om kapaciteten han bär på. Det ska bli intressant att se hur han hanterar ett favoritskap han inte tidigare haft på challengertouren.

Max Dahlin fortsätter att imponera. I dag besegrade han tidigare 56-rankade Daniel Elahi Galan med 7-6(2), 3-6, 7-5 och tog sig därmed vidare till semifinal i challengern i Bonn.

Efter genombrottet i Båstad, hans debut på den stora scenen, har Max gått från klarhet till klarhet. Det är precis den här typen av framgång från en ung spelare som Sverige som tennisnation siktat efter ända sedan Mikael Ymer slog igenom för snart tio år sedan.

Dagens vinst mot Galan lovar otroligt gott för framtiden, och fortsätter Max i den här stilen är det inte omöjligt att vi redan nästa säsong får se honom i ett Grand Slam-kval. Han har ett stort spel i sig med en mycket fin serve som i dag gav hela 19 ess, bra tyngd i grundslagen och en fin slice. Men det som sticker ut mest för mig är hans till synes sällsynt starka mentalitet, en egenskap som inte alltid varit svenska spelares signum, och kanske den viktigaste av dem alla.

Det finns mer intressanta veckosummeringar och det finns mindre intressanta veckosummeringar. Den absoluta majoriteten under våren och sommaren har varit av det sistnämnda, där det varit svårt att ens hitta mer än någon enstaka ljusglimt. Den här veckan är det tvärtom, och för mig en av de mest intressanta tennisveckorna på länge för svensk del, med hela tre svenskar som denna vecka spelar på challengernivå.

Först och främst får jag börja med att säga att jag hade helt fel gällande Max Dahlin. Jag hade inte sett honom spela tidigare men utifrån vad jag läst utifrån tidigare resultat på touren så hade jag svårt att se att han skulle kunna ge Baez en riktig match. Men det kunde han verkligen.

Max Dahlin spelar collegetennis i Michigan och gör det bra ifrån sig där. Jag hade aldrig sett honom spela tidigare, men utifrån det jag såg honom prestera igår så tycker jag helt klart att det finns potential. Bra serve, bra tyngd och säkerhet i grundslagen, och en väldigt fin slice. Man ska akta sig för att dra alltför stora slutsatser från enstaka matcher i tävlingar på hemmaplan där det inte finns något att förlora, men till skillnad från tex Leo Borg så tycker jag att Max har ett stort spel i sig och kanske med lite fler matcher i kroppen skulle kunna ta steg kommande åren.

Max började matchen bra och höll sina servegame övertygande genom hela första set, och lyckades få med sig breaket till 6-4. I början av andra set stod matchen och vägde, bland annat fick vi se enormt fina händer när Max räddade en breakboll tidigt med en serve-volley som han la undan på ett elegant sätt. Mot slutet av settet tog argentinaren över mer och mer och lyckades få med sig breaket till 4-3, och kunde därefter hålla serven två gånger fram till 6-4. I avgörande set verkade tanken ta slut för Max och tillsammans med brist på rutin så kunde Baez dra ifrån tidigt och ta hem settet med siffrorna 6-1.

Sammantaget är jag verkligen positivt överraskad av det spel som Max Dahlin visade upp under gårdagen, och det ska bli spännande att följa honom framöver, även om det såklart är svårt att hålla koll på de som spelar collegetennis borta i staterna eftersom de knappt spelar några riktiga tävlingar därborta. Men det som går att ta med sig från gårdagen är tydligt nog. Det ska bli intressant att följa Max Dahlin kommande åren.

Innan vi pratar Båstad vill jag ändå vara lite positiv och nämna Olle Wallin, som i tre veckor i rad gjort bra tävlingar och just nu verkligen visar formen.

Senast kvalade han in i en rumänsk challenger och tog sig hela vägen till andra omgången mot förstaseedade Valentin Royer, rankad 75 i världen. Olle stod upp fint och var nära karriärens bästa seger. 6-3, 6-5 var ställningen men efter ett bra tiebreak från Royer var ställningen 1-1 i set. Olle hade några breakbollar tidigt i avgörande set men tyvärr kunde han inte förvalta dem, och istället var Royer den som drog längsta strået och vann 6-4. Med det klättrade Olle till sin karriärhögsta ranking, 368 i världen.

Lovande inför Båstad? Ja, verkligen. Olle är en av våra två "riktiga tennisspelare" som håller på professionell nivå tillsammans med Elias Ymer. Det hade varit spännande att se dem båda i huvudturneringen med varsitt wildcard. Men så blev det inte. Vart Elias är den här veckan vet jag inte, men i Båstad är han inte. Skadad, missat wildcard, eller spelar någon annanstans? Verkar inte som det sistnämnda. Då borde Olle ha fått chansen. Men arrangören valde att ge honom ett wildcard till kvalet istället för till huvudturneringen. Jag vet inte vad som ligger bakom det, men för mig är det helt obegripligt. Tyvärr blev det inte heller något kval för Olle eftersom han verkar ha tagit med sig en skada hem från sin senaste tävling.

Vilka är det då som spelar? I kvalet fick William Rejchtman Vinciguerra ett wildcard, vilket känns rimligt. Han mötte runt 200-rankade Lautaro Midon och stod upp okej med ett tidigt break, men det räckte inte hela vägen. Förlust i tiebreak i första set och 6-3 i det andra. Det wildcard till kvalet som från början gick till Olle Wallin gick efter hans återbud på grund av skadan istället till Nikola Slavic, också rimligt och väntat. Nikola ställdes mot spanjoren Miguel Damas, också en match med tydligt icke-svenskt favoritskap. Nikola fick det tufft och förlorade klart i två raka set, 6-4, 6-1.

Wildcarden till huvudturneringen? Dimitrov fick ett för att dra folk, vilket är förståeligt. Den unge fransmannen Kouame fick ett, och det tredje gick till Max Dahlin. Ingen förklaring håller för Kouame framför Olle Wallin.

Enda svenska spelaren i huvudturneringen är alltså Max Dahlin, 20 år och rankad 1360 i världen. Inget illa mot Max, han är säkert en lovande spelare, men att en spelare som inte ens spelat en enda ITF-match under 2026 är vår enda representant säger en del om läget i svensk tennis just nu. I dag ställs han mot Sebastian Baez, som är en av de mer noggranna spelarna på touren. Jag tror att 6-0, 6-0 är mer sannolikt än en Dahlin-seger, men jag hoppas verkligen att jag har fel.

Olle Wallin är i gång igen. I dagarna kvalade han in i en challengerturnering i Rumänien efter vinster mot ett svagt rumänskt wildcard med 6-0, 6-3, och sedan mot veteranen Maximilian Neuchrist med 7-5, 6-3 efter att tidigt ha fått ett break emot sig.

Det är andra veckan i rad som Olle tar sig in i en challenger, vilket tyder på att formen är på väg upp i precis rätt tid inför ATP-tävlingen i Båstad nästa vecka.

Lottningen i Rumänien är nästan perfekt från Olles perspektiv. I första omgången väntar algeriern Samir Reguig, rankad runt 700 i världen och en spelare som i princip enbart håller till på futuretouren där han vinner någon enstaka match i de turneringar han ställer upp i. Olle bör definitivt vinna den här matchen och bettingsidorna är överens, han står i runt 1,1 gånger pengarna vilket innebär att det ska extremt mycket till för att han inte ska gå vidare.

Vid vinst i dag slår Olle troligtvis sin egen karriärhögsta ranking på 384 med ett par platser. En enorm chans att sätta ett nytt personligt rekord.

Matchen beräknas starta någon gång mellan kl 15-16 i dag, tisdag. Se den live på Challenger TV

Sedan senaste gången jag skrev om Olle Wallin har han fått upp farten på gruset ordentligt. Två av hans bästa resultat för året har kommit på kort tid, och timingen kunde inte vara bättre med Swedish Open runt hörnet.

Först tog han sig till semifinal i en M25 i Bryssel genom att vinna tre matcher, innan det slutade med förlust mot tysken Max Hans Rehnberg med 6-4, 3-6, 6-4. Tre viktiga matchvinster för Olle efter en tuff period, även om motståndet var rätt svagt.

Den stora framgången kom tidigare den här veckan. Olle kvalar in i en challenger i Rumänien och vinner sedan två starka matcher i huvudlottningen. Först mot hemmaspelaren Cezar Cretu, rankad 272, med 7-5, 6-1, sedan mot portugisen Federico Ferreira Silva, rankad 231, med 6-4, 6-3. Båda i två raka set och båda mot högre rankade spelare. I kvartsfinalen blev det förlust mot argentinaren Guido Ivan Justo, rankad 238, med 6-1, 6-4.

Att nå kvartsfinal i en challenger och på vägen slå tre spelare rankade högre än sig själv är Olles klart bästa prestation sedan semifinalen i en tysk challenger i augusti förra året. Med det kliver han också in i topp 400 för första gången sedan i vintras. Förhoppningsvis kan han ta med sig den formen in i Swedish Open.

Och där var årets Wimbledon avklarat för svensk del. Elias var den enda svenska spelaren i singel, på både dam- och herrsidan, som ens lyckades ta sig in i kvalet. En matchvinst blev det, men igår föll han mot Timofey Skatov med klara 6-4, 6-1.

Elias hade flertalet breakbollar i första set, hade han fått med sig en eller två av dem hade det sett helt annorlunda ut, men i stället var det Skatov som tog vara på sina chanser och tog setet. Starten på andra set var direkt svag, och kazakern kunde gå upp till 0-3 och dubbelbreak. Elias fick 0-40 i efterföljande game och hade en liten öppning att klättra tillbaka, men kunde inte ta vara på den. Vid 0-4 var det i princip avgjort.

En lottning som bjöd på riktiga möjligheter slutade i besvikelse. Vi får fortsätta vänta på att se en svensk spelare i huvudturneringen i en Grand Slam, och möjligen ännu längre tills vi ser mer än en spelare i kvallottningen överhuvudtaget.

Det fina med tennis är att oavsett hur utspelad man är så finns det alltid en väg tillbaka. Vid ställningen 2-6, 0-2 hade Elias tagit totalt fyra poäng på georgierns serve och matchen såg i princip avgjord ut. När Basilashvili spelar bra är han en tuff motståndare för i princip vem som helst, men han har också en mentalitet som gör att han vid minsta motgång kan falla som ett korthus.

Efter att ha haft total kontroll på matchen gav han i princip bort breaket som utjämnade till 2-2 i andra set. Elias tackade och tog emot, höjde sin nivå något, och fick hjälp av en rejäl sänkning från georgierens sida. Efter 5 raka game för svensken stod det 5-2, och efter varsitt servegame var andra setet hämtat med 6-3.

Tidigt i tredje set fick Elias ett servegenombrott och ledde med 2-1, men ledningen var bara kortvarig. Basilashvili bröt tillbaka till 3-3 och de båda spelarna höll sedan serven hela vägen till 6-6 och ett avgörande tiebreak till 10. Georgiern började starkast och tog ett tidigt minibreak till 4-1. Där tänkte jag att Elias, som han gjort många gånger förr, skulle vika ner sig mentalt när det drar ihop sig som allra mest. Men Basilashvili har inte direkt heller en Sinner-mentalitet, så helt kört var det inte. En returpoäng gav 6-7, och efter två hållna servar ledde Elias med 8-7 och var bara två bollar från match. Vid 8-8 kom det avgörande minibreaket till 9-8, som Elias tog vara på och vann med 10-8. Slutresultat 2-6, 6-3, 7-6.

Imorgon väntar kazaken Timofey Skatov. 25-åringen var som junior rankad etta på ITF-rankingen, men grus är klart hans bästa underlag och grässpelet är minst sagt tveksamt. Inför Wimbledon hann han med en grästävling där han föll direkt i kvalet till challengern i Nottingham. I sin första Wimbledon-kvalmatch hade han det enkelt mot argentinaren Alex Barrena och vann i två raka set.

Elias går in som klar favorit och jag tror att han relativt komfortabelt tar sig vidare till kvalfinalen, där troligen fransmannen Kyrian Jacquet väntar.

Redan idag klockan 12.00 startar kvalet till världens mest prestigefyllda tennistävling, och sedvanligt för de senaste Grand Slam-turneringarna är Elias Ymer den enda svenska representanten.

Hur har uppladdningen för Elias sett ut och vad finns det att ta med sig? Jag har blandade tankar men det främsta positiva är mängden matcher han fått in på gräset och att det faktiskt blivit en del vinster. 8 matcher på underlaget hann han med, varav 5 vinster på både ATP och Challengertouren. Helt klart bra siffror, även om vinsterna kommit mot relativt svagt motstånd, framförallt i kvalet till Hertogenbosch.

Vinsten mot Chris O'Connell i två raka set är den starkaste prestationen från grässäsongen, men vid tuffare motstånd i form av Shimabukuro och Humbert hade Elias inte mycket att sätta emot. Jag hade gärna sett bättre prestationer mot den typen av spelare för att kunna gå in med fullt självförtroende inför Wimbledon.

I den sista förberedelsetävlingen förlorade Elias 7-6, 7-6 mot den unge britten Henry Searle i första omgången. Searle vann sedan hela turneringen efter att ha slagit relativt bra spelare, så den förlusten var kanske inte så oroväckande som det till en början såg ut.

Det blir direkt en tuff start när Basilashvili är motståndet. Han är möjligtvis en av de oklaraste spelarna på touren. Det är omöjligt att veta vad man får av honom, han har en enorm höjd men kan också förlora mot i princip vem som helst. Helt klart finns det en möjlighet för Elias, och han slog faktiskt Basilashvili senast de möttes i början av året, vilket ändå är positivt. Matchen lär börja runt klockan 14.00 för er som vill se den live.

Lyckas Elias vinna första matchen öppnar det sig rejält. I andra rundan lär han gå in som favorit oavsett motstånd, och i kvalfinalen väntar överkomliga Goffin eller Jacquet.

I veckan spelades årets första ITF på svenskt grus. Av samtliga 32 spelare i huvudturneringen fanns det hela 9 svenskar att hoppas på. Av dessa 9 var det bara 2 som gick vidare till andra rundan, varav en efter att ha slagit en annan svensk. Med andra ord en tuff turnering för svensk tennis där jag i alla fall hade hoppats på lite mer framgångar.

Sammanfattningsvis skulle jag kalla årets upplaga av Värnamo-ITF:en för ett fiasko ur svensk synvinkel, även om man kanske inte kan ha så jättemycket högre förväntningar än så här.

Förra veckan blev det inget inlägg. Ber om ursäkt för det. Här kommer en summering av de senaste två veckornas viktigaste händelser inom svensk tennis. Lovar att det kommer mer uppdateringar nu i sommar när säsongen verkligen är igång på riktigt.

Den här veckan drar ITF-tävlingen i Värnamo igång med massor av svenskar i lottningen, bland annat Olle Wallin som är tredjeseedad. Jag skriver lite tankar inför den imorgon, håll utkik. Rekommenderar att ta sig dit och titta om man bor i närheten, eller streama matcherna: ITF Tour stream

Den här veckan drar kvalet till Franska Öppna igång, och den enda svenska spelaren vi har med i herrsingeln är Elias Ymer, så jag tänkte att vi kunde köra en genomgång av lottningen hans väg mot huvudturneringen.

Min första tanke när jag såg hur trädet såg ut för Elias del var att, shit, här finns det många bra spelare. Vilket det i och för sig finns mängder av i hela lottningen så det var kanske inte en skräll direkt. På pappret skulle jag säga att Hsu är den enda spelaren som Elias går in som tydlig favorit mot.

Seyboth Wild och Pedro Martinez är spelare som varit uppe på en hög nivå, stabila topp 100 och på gränsen till topp 50. Deras form väcker dock stora frågetecken. Vad har egentligen hänt med Seyboth Wild? Jag minns när han för ett par år sen verkligen var på gång och såg ut som en spännande spelare för framtiden men som numera i princip bara spelar på challengertouren utan att nå några stora framgångar. Märkligt.

Vad tror jag om Elias potentiella väg till en huvudlottning i Franska Öppna då? I första omgången ställs han mot britten Arthur Fery. De möttes faktiskt i en challenger i Spanien på hardcourt för nästan tre år sedan och den matchen vann Fery i två raka set, vilket är deras enda tidigare möte. Britten har spelat bra i år, framförallt på hardcourt där han bland annat gick igenom hela Australian Open-kvalet utan att tappa ett set, och i huvudlottningen på ett enkelt sätt städade av Cobolli innan det blev förlust mot Etcheverry i andra rundan. Nivåmässigt är Fery just nu på en nivå över Elias, och med tanke på att Elias nyss varit skadad ett par månader kommer det helt klart bli en tuff match.

Det enda som egentligen talar för Elias är underlaget. Jag tycker verkligen att han är en spelare med grundslagen för att kunna spela bra på grus, och Fery är som i princip alla andra britter på touren en spelare som har grus som sitt absolut sämsta underlag. Dessutom har han spelat ett par år på college, där grustennis inte direkt är prio som ni kanske förstår. Om Elias lyckas mala på med tunga slag på gruset har han definitivt en chans, men nivåskillnaden gör ändå att jag tror att Arthur Fery till slut kommer att vinna matchen.

Skulle det bli vinst för Elias ställs han mot antingen Rei Sakamoto (JPN) eller Pedro Martinez (ESP). Jag tror det blir japanen som går vinnande därifrån, men mer om det ifall Elias skulle ta sig vidare från första rundan.

Matchen spelas i dag på Court 3 efter två dammatcher och en herrmatch, så jag skulle gissa på att han kliver in på banan runt kl 15 i eftermiddag.

Elias Ymer gör i dag sin första match sedan han tvingades ge upp i en challenger i Phoenix den 9 mars. Det kom efter en bra start på 2026, vilket gör skadeuppehållet ännu tråkigare att se tillbaka på.

Nu är han tillbaka och det sker i kvalet till challengern i Bordeaux. Motståndet i första omgången är den 17-årige hemmaspelaren Daniel Jade, rankad 1857 i världen. Jade gick förra veckan till final i en ITF M25 där han bland annat slog den 227-rankade landsmannen Dan Added. Det är en ung spelare med uppenbar potential, men Elias är ändå given favorit på pappret.

Det finns dock ett par saker värda att flagga för. Det är aldrig enkelt att komma tillbaka direkt efter ett skadeuppehåll, och att göra det mot en hungrig 17-åring i Frankrike med hela läktaren i ryggen gör det inte enklare. Jag tror att Elias tar det till slut, men det lär inte bli lika enkelt som rankingskillnaden kan få det att se ut.

Den här veckan kryllar det av svenskar i ITF M15-tävlingen i Monastir. Tre spelare fanns redan i huvudlottningen från start och efter ett framgångsrikt kval i dag är vi uppe i hela fem svenska namn.

Jan Simonsson och Jack Karlsson Wistrand tog sig in via kvalet utan större problem. Simonsson släppte bara tre game mot ett tunisiskt wildcard och Wistrand enbart ett. De ansluter nu till Jonas Eriksson Ziverts, William Rejchtman Vinciguerra och John Hallquist Lithén i huvudlottningen.

Under dagen vann Eriksson Ziverts sin första omgång bekvämt mot det angolanska wildcardkortet Daniel Domingos med 6-0, 6-4. För Rejchtman Vinciguerra tog det stopp redan i första rundan efter en klar förlust mot den jämnårige ryssen Egor Pleshivtsev, 6-2, 6-2.

Tips, synpunkter, rättelser eller bara en tanke om svensk tennis? Skriv gärna. Jag läser allt som kommer in.